Guldmedalj i psykbryt

Jag är verkligen inte som man ska vara.
Termen "normal" har aldrig kopplats ihop med mig direkt.

 

 I lördags när vi skulle på bio så flippade jag ut lite halvt sådär.

Jag ville inte åka, och det säger jag 5 minuter innan vi ska åka till Erik och bion är betald och bord på Jensens är bokat.

Hans svar var ju inte toppen och mitt gensvar var ännu sämre...

Sen försökte Erik. Och jag totaldissade.

Vi åkte in till stan under tystnad och Erik gick upp till Carro och Per och hämtade Lucas och sen åkte vi hem.

Jag "sov" på soffan med Lucas.

Klockan 7 på morgonen gick jag upp med Lucas så Erik fick ta honom och sen sov jag.

Så ledsen, så trött, så arg så... ja så ALLT.

Morsdag och Erik åkte till sin mamma, jag pallade inte.

Jag var kvar hemma och bara mådde piss.

Sen *pling plong* på dörren. Åh nej tänkte jag.

Och faktiskt så tänkte jag inte öppna. Men Carro jäveln hade ju både snott bil och nyckel från Erik ;)

Åh vad händer då? Jag sitter och bölar som en liten gris och försöker prata. Och Carro försöker vara smart och hitta lösningar.

Jag måste säga att det var ENORMT snällt av henne att komma sådär.

Jag tror inte något gjort något sånt för mig innan.

 

Erik kom senare, och vi pratade väll tillslut fram på natten.

Jag vet inte riktigt vad vi kom fram till... Men det känns bättre idag iallafall.

Jag är en trasig liten tjock skruttkärring som är ute och cyklar i badkaret.

Jag tänkte göra ett längre inlägg, men nu dummar sig datorn så jag måste starta om den, så då måste jag publicera innan.

 

(Ironi)

A
D
J
Ö