Stackars stackars...

Idag fick jag ett mejl från USA. Det var förläggaren till boken "Hyperemesis Gravidarum".
Jag fick den boken hem skickat till mig från USA när jag var sjuk. Och även om den var ganska svår läst eftersom den var på engelska, så kändes det superbra att jag fick veta att andra också kunde ha det så hemskt som jag hade.
Ska skriva mer om sjukdomen och andras förutfattade meningar om den i ett senare inlägg, det blir nog ganska långt och jag har inte tid just nu.

Iallafall så var det en man från Malmö som hade en fru som var väldigt sjuk just nu.
Han ville så gärna ha någon som varit med om sjukdomen att prata med så hon mejlade mig och frågade om jag ville kontakta honom.
Det finns ingen som helst hjälp i Sverige på det sättet.
När jag var sjuk så fick jag dock mejl kontakt med en tjej från USA som hade samma sjukdom. Det var skönt att ha någon att prata med då och då som varit med om samma sak, dock så dog mejl kontakten ut ganska fort eftersom jag inte hade orken att skriva.

Dock hade Erik aldrig någon att prata med, det är ju ingen annan som kan förstå hur jobbigt det är för båda parterna i den här sjukdomen, hur dom står oförstående och inte kan göra någonting.

I mejlet jag fick så stod det att hon hade en kraftig grad av sjukdomen.
I svåra fall får man abortera bort barnet eller välja att dö själv.
I utlandet gör dom då tvångsabortering.
Får hoppas att det inte är så illa i detta fall.

Nu ska jag lägga sista blekningen i mitt oranga hår och sen hoppas på att det blir bra.
Sen blir det handling och sedan mat.
Gu vad jag är glad att jag inte är gravid!